Terminslunken
Återkomsten till Linkeboda blev i många avseenden precis som jag förväntat mig. Allt drog igång med en rivstart i och med klf-tiden, men även nu under terminen har skolan gjort sitt bästa för att gjuta en konstant stresskänsla i magen. Känslan av att man aldrig riktigt kan koppla av. Till skillnad från när man var här sist, kräver kurserna nu att man ligger i fas. Inga föreläsningar med en Extra och en kaffe, halvt sovandes genom definitionerna av en potatis (eller motsvarande godtycklig kropp).
Terminen har knappt börjat innan man inser att den snart är slut. Snart är det upp till bevis, men först:
Oktober fest. Wieder München!
i-hetsen är än tydligare nu när man som i4 struttar runt på sina case-föreläsningar och umgås med karriärister (eller åtminstone folk som vill framstå som det). Mest spännande är nog att se alla som gör grupparbeten (bedrivs i "projektform" på alla kurser) och tror att lunchmöten och möten stup i kvarten fyller någon sorts funktion. Det låter jävligt bra med lunchmöte, men vad utmynnar det egentligen i? En djupare förståelse av vad som ska göras? eller är det helt enkelt bara ett sätt att leka viktig och skotta undan lite av det dåliga samvetet som ligger och gnager? Det dåliga samvetet av att man hittils bara stoppat huvudet i sanden och inväntar den där riktiga tidspressen som varje år driver fram orken och viljan att slutföra det man inlett.
För att citera mig själv: "hur svårt ska det vara"
Det allra bästa är nog ändå skrämselhistorierna som går om att rekryterare facebook-stalkar sina intervjuobjekt. "tänk om man hade en obscen bild i sitt arkiv?" Undrar vad som är värst. En mindre passande bild från ett mindre nyktert tillstånd eller företagets (om det nu är sant) naiva och fördomsfulla personlighetsstämpling. Måste vara därför man har alkoholfria Kick-offer...
---
Har ni förresten hört svenska akademins förslag på försvenskningen av det engelska ordet "stalking"? Trot eller ej, förföljning duger tydligen inte utan man har adapterat den något förlöjligande synonymen STALKNING.
Terminen har knappt börjat innan man inser att den snart är slut. Snart är det upp till bevis, men först:
Oktober fest. Wieder München!
i-hetsen är än tydligare nu när man som i4 struttar runt på sina case-föreläsningar och umgås med karriärister (eller åtminstone folk som vill framstå som det). Mest spännande är nog att se alla som gör grupparbeten (bedrivs i "projektform" på alla kurser) och tror att lunchmöten och möten stup i kvarten fyller någon sorts funktion. Det låter jävligt bra med lunchmöte, men vad utmynnar det egentligen i? En djupare förståelse av vad som ska göras? eller är det helt enkelt bara ett sätt att leka viktig och skotta undan lite av det dåliga samvetet som ligger och gnager? Det dåliga samvetet av att man hittils bara stoppat huvudet i sanden och inväntar den där riktiga tidspressen som varje år driver fram orken och viljan att slutföra det man inlett.
För att citera mig själv: "hur svårt ska det vara"
Det allra bästa är nog ändå skrämselhistorierna som går om att rekryterare facebook-stalkar sina intervjuobjekt. "tänk om man hade en obscen bild i sitt arkiv?" Undrar vad som är värst. En mindre passande bild från ett mindre nyktert tillstånd eller företagets (om det nu är sant) naiva och fördomsfulla personlighetsstämpling. Måste vara därför man har alkoholfria Kick-offer...
---
Har ni förresten hört svenska akademins förslag på försvenskningen av det engelska ordet "stalking"? Trot eller ej, förföljning duger tydligen inte utan man har adapterat den något förlöjligande synonymen STALKNING.
Kommentarer
Postat av: Andrea
bästa översättningen :) hahaha
Trackback
